Vems teaterpjäs är det vi ser?

Ekot: ”I USA har den blivande FN-ambassadören Samantha Power frågats ut av senaten. Power kritiserade FN för att ha gjort för lite i Syrien, samtidigt som hon sa att det skulle bli en mycket prioriterad uppgift för henne att visa stöd för Israel. – USA har ingen bättre vän i världen än Israel. Vi delar grundläggande värderingar, ändå antar FN hela tiden resolutioner som ensidigt fördömer Israel. Att visa stöd för Israel var det som Samantha Power själv lyfte fram som det viktigaste för henne i sitt nya jobb som FN-ambassadör när hon i går kväll frågades ut av den amerikanska senaten.”

För ett par dagar sedan så satt jag och fikade med en gammal bekant på ett café i Västerhaninge och vi kom bland annat in på Obamas Kairotal. Själv har jag sett och hört det två-tre gånger och konstaterar att jag bara tycker sämre om det för varje gång. Precis som min bekanting så såg jag det live på TV, jag minns dock inte vilken kanal det var. Idag blir jag generad då jag tänker på att jag faktiskt kände mig positivt inställd till Obama efter talet, jag trodde i alla fall att man tänkte genomföra en liiten kursändring i den amerikanska politiken, men med sitt val av FN-ambassadör så har han definitivt satt P för alla kursändringar.

Att hon säger att USA inte har någon bättre vän i världen än Israel är givetvis ett sätt att stryka olika inflytelserika grupper medhårs, det finns kanske inget annat att göra om Obama inte vill bli en lame duck redan idag. Att det ska bli en prioriterad uppgift för henne förstår säkert alla. Hur USA ska bete sig för att undvika kritik i resten av Mellanöstern kan vi redan se, söndring och splittring är som vanligt en väl upptrampad väg till framgång, eller den sorts framgång som USA strävar efter.

Frågan är givetvis vad som händer när Syrien har brutit ihop som stat. Att kursen är satt mot Iran råder det knappast någon tvekan om, ser man bakåt i historien så ser vi att alla av ”ondskans axelmakter” har klappat ihop, en efter en. Eftersom Syrien har haft en stark militärmakt och dessutom var ett land som var välvilligt inställt till Iran så blev det nödvändigt att göra något åt Syriens stabila förhållanden, ett mål som väl redan får anses vara uppnått med råge.

Den amerikanska politiken har övergått från att vara ren och utstuderad imperialism till att bli en tragisk teater där det spelas ett stycke som ingen förstår, men där alla ändå inser kan komma att sluta med en gigantisk katastrof, författare är antagligen Franz Kafka…